Rio de Janeiro, himmel och helvete
Nu har en hel vecka hunnit passera sen jag återvände till fosterlandet. Returen till hemlandet blev något av en kraschlandning eftersom hostan jag led av de sista dagarna i Rio fintade mej och istället för att lämna mej däckade mej totalt på flyget hem. Och så har det fortsatt, vilket är orsaken till att Rio ”rapporteringen” låtit vänta på sej.
Under tiden i Rio bodde vi på ett hotell bara ett kvarter från den fyra kilometer långa stranden Copacabana. Sol, bad och barer hade vi därmed på väldigt lämpligt gångavstång. På stranden tillbringade jag själv väldigt korta stunder under mina fem dagar i stan. Orsaken till de korta besöken bland soldyrkarna var värmen. Som varmast var det under den där tiden 40 grader och under 30 föll nog inte kvicksilvret annat än på kvällar och nätter. Visst skulle man ha kunnat pressa genom att använda solskyddsfaktor och svalka sej i havet, men solskyddsfaktor var man efter åtta veckor insmetad i 30 väldigt trött på och att bada var utan tvekan förknippat med viss fara. Bränningarna vid Copacabana var inte att leka med och flera av dagarna var det rödflaggat. Därtill såg man regelbundet räddningshelikoptern patrullera och ibland plocka personer som sugits ut av vågorna ur havet.
Det att turister guidas runt på Favela-turer är lite kontroversiellt, eftersom det innebär att man vallas runt för att se på andras misär. Denna typ av ”turistattraktion” väcker dock långt mycket mer tankar och känslor än det man normalt betraktar som sevärdheter. Därtill går en del av avgiften man betalar för turen tillbaka till favelan som stöd till skolor och eventuellt även andra allmännyttiga instanser.
Rio de Janeiros mesta kändis, Cristo Redentor, fick besök av oss dag tre. Upp på berget tar man sej med antingen buss eller tåg. Tåget som på ungefär 20 minuter transporterade oss de 3,8 kilometrarna upp till berget Corcovado har gått sedan 1884, medan Kristus-statyn parkerades där först 1922-1931. Statyn är hela 30 meter hög (+ 8m fot) och har ”vingbredden” 28 meter! Väl uppe på berget kan man förutom att beundra snickarsonen också njuta av utsikten över Sockertoppen, Copacabana, Ipanema och stadion Maracanã.
När vi vaknade till en ny dag återsod det bara att ta farväl av de som blivit ens familj under åtta händelserika veckor. Eftersom jag hade min retur en dag senare än gruppen så jag var en av de få som blev kvar i ett Rio som plötsligt kändes öde när man inte längre kände igen några ansikten ute på stan. För att ha lite tidsfördriv den sista dagen hade jag ”sparat” en sevärdhet. Vid Escaderia de Selaron i Lapa. Trappan som huvudsakligen går i den brasilianska flaggans färger är ett verk av den chilenska konstnären Jorge Selarón. Trappan är klädd med kakel, keramik och spegel från fler än 60 länder. Vid den 125 meter lång trappan var det naturligtvis tjockt med turister.
Vad jag inte visste var att jag vid resans sista lunch skulle få njuta den sämsta restaurangservicen på hela resan. Stället och stämningen i Santa Teresa kunde inte i övrigt ha varit mer perfekt, men att få beställa först efter att fyra gånger begärt servitören till bordet, få in mer mat än vad som beställts (och blivit meddelade att vi betalar för den om så servitören tar ut den eller vi äter den) och få betala en rejäl halvtimme efter att man första gången begärt notan kändes lite överdimensionerat med tanke på att det var bönsoppa på tallriken och öl i glaset.
När solen gått ner den 24. januari satte jag mej sen med mina tillhörigheter som enda sällskap i en taxi med destination flygplatsen. Ensam hade jag inte varit många minuter på åtta veckor så resan tillbaka till normalt normaltillstånd kan nog anses ha börjat där och då.
