När vi drog upp bopålarna i Paracas fortsatte vi vår färd genom öknen till Ica, där vi ännu en gång parkerade bussarna invid ett hotell. Efter att tillgången till vatten varit stabil i Paracas blev vi i Ica igen tvungna att vänja oss vid att det inte alltid kom vatten ur kranarna. Och när det väl kom vatten i duschen så var det nödvändigtvis inte mer än att man blev blöt. Nyttan av att duscha kan å andra sidan ifrågasättas när det är så varmt och dammigt som det där var. Det var sen vi lämnade Lima inte ens värt att byta till rena(re) kläder eftersom man blev skitig på nolltid.
Första kvällen i Ica var det stoppljusfest, vilket är en fest med klädkod. För festen skall man klä sej enligt civilstånd; i rött för upptagen, i grönt för singel och i gult om man svårt att bestämma sej (typ). Vi bjöds på sangria och grillat, dansade och hade allmänt trevligt. Festen till trots var det i vanlig ordning frukost vid åtta följande morgon och därefter åkte en del av gruppen iväg på ökenäventyr. Efter en slapp förmiddag vid poolen och lunch vid ett köpcenter med luftkonditionering(!) packade vi in oss i ett par minibussar för en tur till en pisco-gård.
Pisco är lokal Koskenkorva, med den skillnaden att piscon går att dricka. Råvaran för drycken är druvor och pisco tillverkas i Chile, Peru och Bolivia. Jag besökte ett piscodistilleri i Chile på 90-talet och där framställdes piscon av det som blev över från vintillverkningen (druvskal, etc.), men den gård vi nu besökte framställde pisco i huvudsak av druvorna. På gården såg vi inte till några tankar i rostfritt stål, utan tillverkningen sker med långt mer ålderdomliga metoder, dvs. druvorna trampas under pisco-festivalen i mars (skördetid) och tappas på lerkrukor för lagring. Turen avslutades med piscoprovning. Någon riktig Pisco Sour bjöds vi då inte på, men sådana har avnjutits som aperitif (eller annars bara) i samtliga länder jag hittills besökt på denna resa. Ettan i Valparaiso såg ut så här.
Drinken görs på pisco, lime, rörsocker, is och äggvita. Surt och gott! Känner redan att den flaska pisco jag ”lagrat” sedan 1996 hotas bli korkad under våren.
Den dag vi lämnade Ica var det min tur att tappa andan när det kördes buggy över sanddynerna. Dynerna var ordentligt höga och man satt allt som oftast i bilen utan horisont då det var antingen enbart sand eller himmel i synfältet. Säkerhetsbältet var befogat, kan jag också tillägga.
Bilden ger en uppfattning om vad som gällde även om bildkvalitén är undermålig. Det var aningen utmanande att överhuvudtaget lyckas få med den ”skenande” bilen på bild när man själv satt i en likadan som svängde och krängde.
Förutom buggyåkningen så ingick det även fyra åk på sandboard. Sandboard åkte vi liggandes på brädan eftersom det innebar mer fart och mer adrenalin. De fyra åken kördes från tre olika toppar. Efter första uppvärmningsåket var tävlingen i full gång! Efter avklarade åk (av vilka jag vann ett!) transporterades vi sandiga, men lyckliga tillbaka till hotellet där tillgången till vatten just då förstås var minimal. Så det blev att sopa/tvätta av sej så gott det gick och det som inte lossnade direkt ligger sannolikt fortfarande på poolens botten.
Från Ica förflyttade vi oss till Nazca, en sträcka på endast 150 kilometer. Nazca fanns på min Topp3 lista inför den här resan, så när det blev aktuellt att flyga över de berömda Nazca-linjerna var jag med. Det var för övrigt största delen av gruppen. Av någon förunderlig anledning skulle vi upp i ottan och hämtas kl.6 för denna utflykt. På lokalt manér blev vi förstås upphämtade en halv timme efter utsatt tid och effektiviteten på flygplatsen var INTE hög. Fick själv agera tolk och reseledare större delen av den morgonen när de som kopierade våra pass, vägde in oss och plockade ihop lämpliga ”lag” för de olika flygen inte pratade engelska. Och så blev förstås en MASSA väntande, framför en tv där National Geographics dokumentär om Nazca-linjerna och teorierna däromkring gick på repeat.
Över de mystiska linjerna flögs vi sen på 200-250 meters höjd med Cessna-plan som tog 2-5 passagerare.
Om dessa flygningar har det berättats så många skräckhistorier, varav den mildraste nog är att det går en illamående på varje flygning. I efterhand tror nog att vi kom ganska nära det medeltalet vi med. Olyckorna har under åren dock minskat drastiskt och det kändes tryggt att flyga med de piloter vi hade. Man kände sej trots det lite obekväm när piloten första gången vinklade planet 45 grader för att vi under vingen skulle få bästa möjliga utsikt över varje figur; kollibrin, hunden, apan, spindeln, astronauten, osv. Det blev en del gungade fram och tillbaka eftersom planet flögs vinklad till höger och vänser över varje figur för att alla passagerare skulle bjudas lika goda vyer.
Den runda plupp som syns på kolibrins övre vinge är med största sannolikhet den skada Greenpeace-aktivisterna (eller rättare sagt terroristerna) åsamkade denna unika figur som någon form av protestaktion i samband med klimatmötet i Lima för ett par veckor sedan.
Efter flygningen blev det lunch och snabb vändstekning vid poolen innan vi packades i bilar för att åka iväg och se döingar, dvs. mumier på indiankyrkogården Chauchilla. Snyggingarna vi träffade där hade mumifierats och begravts under tiden 400 f. Kr till 400 e. Kr. Mumifiering har här varit normalt begravningssätt(!), dvs. såväl barn som shamaner fick samma typ av begravning med den skillnaden att shamaner och andre mer välbärgade begravdes med fler smycken och annan egendom än lägre stående. Mumierna var väldigt väl bevarade, detta eftersom det i området enligt vår guide regnar ca. en halvtimme på två år. Håret satt kvar på de flesta, men därtill hade en örat kvar och en hade kvar ena ögat i vilket irisen syndes som ett mörkare område. Rikdomarna som begravts med mumierna har dock gravplundrare för länge sedan tagit hand om.
Denna, den mest välbevarade, mumien hade frisyren i skick och tänderna verkade välskötta.
Efter dagar i den ogästvänliga öknen tog vi sen äntligen sikte på Anderna och den absoluta höjdpunkten på min resa. Efter att vi laddat för de kommande höjderna genom att till frukost dricka kokate i Nazca avgick bussarna mot Cusco. Transportsträckan var runt 650 kilometer så det blev två hela bussdagar på serpentinvägar och en buschcamp.
Är nu, julannandag, redan tillbaka från den 4 dagar långa vandringen på inkaleden. Mer om den, Cusco och Machu Picchu så snart jag lyckats komprimera alla känslor och intryck till ett inlägg.
