Efter avklarad inkaled med påföljande ledig dag i Cusco startade vi vår resa mot Bolivia. I Peru gjorde vi ännu ett stopp i Puno. Puno var ingen vacker stad, men vi stannade för en natt för att under en förmiddag kunna besöka Uros-öarna. Uros-öarna är av Uro-folket på Titicaca sjön (3800m över havet) byggda flytande vassöar. Uro-folket har bebott dessa öar redan före Inkarikets tillkomst! Det finns sammanlagt 87 öar och på varje ö bor 5-6 familjer. Grunden för öarna består av vassrötter som skurits loss från sjöns botten. Rotblocken flyter som kork och blocken ankras i varandra och lämnas därefter att växa ihop. Efter fyra månader täcks sen flotten med vass och det byggs hus. Vass läggs sedan till varje vecka. Livslängden för en ö är 35-40 år!
Gränsövergången till Bolivia höll sen på att bli en spännande tillställning när vakten meddelade att tjänstemännen redan var på övertid och att hälften av vår grupp fick komma tillbaka måndag morgon! Men det blev tack och lov ingen buschcamp under åskhimlen på gränsen utan vi fick alla passera och tillbringa natten på det hotell som bokats i Copacabana. Denna lilla stad i Bolivia har för övrigt givit namn åt den världsberömda stranden i Rio de Janeiro.
Efter att benen fått vila i fyra dagar var det på tisdagen igen dags för en vandring. Vi var ett litet gäng som på tisdagsmorgonen satte oss på båten ut till Isla del Sol (Solön).
På ön finns inga vägar utan man rör sej antingen till fots eller med båt. Under vår vandring besökte vi några av de många ruiner (som härrör från inkatiden) som finns samt beundrade terasser där det fortfarande odlas. Solön var långt mer kuperad än jag hade förväntat mej så det blev en rask vandring eftersom vi skulle med båten 4,5 timmar efter att vi stigit i land.
Från Copacabana tog vi sikte på La Paz. En liten del av den färden gick över Titicacasjön. Den färden fick vi pinkare göra med båt medan bussarna åkte pråmar, vars sjöduglighet kändes sådär.
Den första dagen i La Paz gick igen i adrenalinets tecken när vi åkte utför på El Camino de la Muerte (Dödens väg). Vi startade på 4700 meter höjd och tog oss 60 kilometer senare i mål på 1000 meters höjd. Vägavsnittet vi cyklade är idag stängt för trafik efter att det byggts en säkrare väg mellan La Paz och Chorico, men en del trafik finns naturligtvis på vägen fortfarande eftersom det längs vägen finns bebyggelse.
Operatören Adventures On Wheels försåg oss med körkläder, hjälm, armbågs- och knäskydd, hjälm och terrängcykel, samt fotograferade och filmade längs vägen. Utförsåkningen började på asfalt (uppvärmning), med helt otroligt vackra vyer. Därefter transporterades vi till den egentliga startpunkten för Dödens väg och underlaget var därefter sten, grus, lera och vatten. Det skvätte ordentligt på sina ställen så solglasögonen fick man därför rengöra vid varje paus för att kunna fortsätta. Vi var rejält smutsiga när vi var färdiga, så då var man tacksam över att man fick överlåta tvätten till operatören.
Själva nyårsafton firades med maskerad och god mat i gott sällskap. Firandet inleddes någon minut efter tidtabell eftersom vi anlände till hotellet skitiga och synnerligen duschbenägna bara en knapp halvtimme innan kostymen skulle sitta och humöret vara på topp. Vi bjöds på en svensk-boliviansk buffé och musiken stod en liten boliviansk orkester för. Det nya året hälsades sen välkommet med skål i lokalt bubbelvatten ute på gatan.
Staden La Paz fick undertecknad sen tragiskt nog inte se, eftersom jag efter lunch på nyårsdagen drabbades av den magsjuka som cirkulerat sedan vi startade vår resa. Enligt mina vänners utsago så missade jag inte särskilt mycket eftersom det mesta ju var stängt under nyårsdagen. Fängelset San Pedro i centrum av La Paz fanns ändå på de flestas agenda under dagen i La Paz och en del hade t.o.m. hoppats på att få komma in på avdelningen La Posta vid den sanslösa inrättningen. Efter att en grupp fått den mindre angenäma upplevelsen av att bokstavligen bli ivägjagad av gapande och hotfull person så sågs det dock som bäst att inga fler gick ens i närheten. Fängelset i fråga hann bli en så populär sevärdhet bland oss i gruppen eftersom de flesta under resan hunnit resa boken El Choco, som berättar om förhållandena på fängelset under de 3,5 år som svensken Jonas Andersson hann sitta där för försök till kokainsmuggling. Men som sagt, för mej blev det varken San Pedro, häxmarknad eller något annat utan sängen. Vilket inte var så dåligt med tanke på att alternativet kunde ha varit en skumpande buss. Årets andra dag var det nämligen bussdag med avgång klockan åtta, busslunch och bussmiddag och framme vid vår bushcamp var vi vid niotiden på kvällen.
I närheten av bushcampen fanns en varm källa, eller närmare bestämt en vulkankrater där det bubblade gemytligt(?) i mitten. Kratern hade en diameter om uppskattningsvis 40 meter och var 1,5 meter djup vid kanterna och 22 meter djup på mitten! De flesta passade på att ta sej ett dopp medan vi konvalecenter tittade på. Efter att även bussarna duschats rena fortsatte vi vår färd mot Uyuni.
Hela vägen till Uyuni körde vi för att få uppleva Salar de Uyuni, världens största saltöken. När vi på söndagen kördes i jeepar över den oändliga öknen var känslan nästan overklig eftersom landskapet som bredde ut sej var platt och vitt. Salar de Uyuni är hela 10 000 kvadratkilometer stor, så det var inte utan att man ibland fick känslan att man färdades på isen. Under vår utflykt gavs det gott om tid för att ta för området typiska turistbilder.
Lunchpaus hölls vid en ö, Isla del Pescado (Fiskön!?!)
Dakar rallyt går för övrigt här igenom här nu andra veckan i januari.
Från Uyuni har vi idag förflyttat oss till Potosí, som för övrigt är vår reseledares hemstad. Här skall
jag imorgon testa huruvida jag har några klaustrofobiska tendenser för då skall nämligen besökas silvergruva. Sen är det Argentina nästa.
