En bekant port
Så kom då dagen då jag skulle återse den adress jag bodde på under mitt au-pairår. Jag hade ju redan märkt av utvecklingen inom kollektivtrafiken, men var riktigt imponerad när det visade sej att bussarna går enligt tidtabell! Väl på bussen mot La Dehesa, visade det sej ändå att fastän det körs med nya bussar (som alla har linjenummer!) och dörren hålls stängd mellan hållplatserna så är körsättet det samma som förr, dvs. antingen gasen eller bromsen i botten. Så även om jag kom på rätt buss tack vare tidtabellerna som finns på nätet, så var jag framme vid min hållplats 10 minuter tidigare än nättjänsten beräknat! Från hållplatsen bar det sen uppåt. Uppförsbackarna, som i tiden gjorde att au-pairen inte använde barnvagn under promenaderna, var fortfarande branta.
Men det var inga som helst problem att hitta fram till det som i tiden var familjens port.
Det är inte mycket man ser från porten så jag fortsatte jaga bildvinkel från berget mittemot, men eftersom det mesta är bebyggt och växtligheten på resten vuxit till sej under åren så är resultatet av min paparazzi-verksamhet inget att redovisa. Området var i varje fall sej likt även om vakthundarna verkar ha krympt. Det som tidigare var schäfrar (såg bara 2 idag), huskys och grand danois har ersatts av mops, spaniel och andra i liknande storleksklass.
Min vandring gick sen vidare mot La Dehesa centrum, till nya Portal La Dehesa (shopping center), genom Lo Barnechea mot Las Condes. Bebyggelsen har ökat så till den milda grad att man på de flesta ställen inte känner igen annat än gatunamnen. Bostadshus (höghus) byggs överallt, kontors och andra affärsutrymmen likaså.
När jag bestämde mej för att det fick vara slut på utfärden hade jag vandrat i drygt 5 timmar, med ett kort avbrott för kaffe och en efterlängtad Pie de Limón. På bussen tillbaka hem fick jag sen uppleva något som inte hände en enda gång under de 10 månader mitt senaste besök varade. Bussen stannades av carabineros och på steg en biljettkontrollant! Bussen stod sen still tills kontrollanten hade tagit sej igenom (fanns inga fripassagerare ombord). Någon hållplats senare skulle kontrollanten för övrigt inte ens ha rymts in för bussarna packas av allt att dömma fortfarande till brädden fulla med resenärer, även om det numera inte verkar vara tillåtet att ha dörren öppen och folk stående på nedersta trappsteget.
När jag bestämde mej för att det fick vara slut på utfärden hade jag vandrat i drygt 5 timmar, med ett kort avbrott för kaffe och en efterlängtad Pie de Limón. På bussen tillbaka hem fick jag sen uppleva något som inte hände en enda gång under de 10 månader mitt senaste besök varade. Bussen stannades av carabineros och på steg en biljettkontrollant! Bussen stod sen still tills kontrollanten hade tagit sej igenom (fanns inga fripassagerare ombord). Någon hållplats senare skulle kontrollanten för övrigt inte ens ha rymts in för bussarna packas av allt att dömma fortfarande till brädden fulla med resenärer, även om det numera inte verkar vara tillåtet att ha dörren öppen och folk stående på nedersta trappsteget.Trafiken måste annars också ha blivit säkrare under åren, för här cyklar numera folk. I centrum! Det finns bevakade cykelparkeringar utanför shoppingcentren och hyrmöjlighet lite var stans. Den som skulle gett sej i kast med att cykla down town i mitten av 90-talet skulle nog ha betraktats som självmordsbenägen. Trots att möjligheten idag ges så kommer jag att låta bli att hyra cykel. Och bil också för den delen. Håller mej till den prisvärda kollektivtrafiken för vilken man löser turbiljett (buss och metro, inkl. byten inom 2h) som idag kostar 700 pesos, dvs. ca 1€. Att man sen inte kollektivt når ställen som Sanctuario de la Naturaleza El Arrayán eller Yerba Loca gör att den efterlängtade bergsvandringen utgår. Lite surt, men får väl spara krafterna till Inkaleden.
