Efter att ha fått den värsta nyfikenheten stillad höll jag i tisdags en något lugnare dag. Tog mej ändå ut ur lägenheten och bort från Las Condes. Skippade metron och tog bussen för att få se mer när jag åkte ”ner” till Providencia. Stadsdelen, som på samma sätt som Las Condes är en kommun inom Santiago, är ett av Santiagos business center. Husen är om inte vackra så nya(re) och välskötta, för förutom att det i området finns en hel del glasborgar och kontorsbyggnader av äldre modell så inhyser bostadshusen medel- och överklass. Restaurang och barutbudet i området går det därmed inte att klaga på, men även övrig företagsverksamhet i området styrs av efterfrågan.
Providencia var sej likt. En liten men märkbar och enligt undertecknad positiv förändring har ändå skett. Den ena av huvudgatorna har bytt namn. Gatan som nu heter ”Nueva Providencia” hette tidigare ”11 de Septiembre”, dvs. ”11. september”. Gatunamnet var enligt undertecknad väldigt makabert eftersom gatan var uppkallad efter datumet för militärkuppen 1973. Och det blev ju knappast bättre efter 2001. Det skulle med andra ord kunnat vara jag som satt klistermärket på skylten.
Inom Providencia finns även Santiagos nyaste shopping center, Costanera Center. Sju våningar butiker, restauranger, biografer och annan service som banker, fastighetsmäklare, tvätterier, apotek, mm. Satte ett par timmar på att bekanta mej med komplexet, som nog skulle vara något mellan himmel och helvete om man varit ute för att shoppa. För mej som nådde resväskans max-vikt redan hemma och skall flyga igen på lördag var det synnerligen lätt att hålla i pesosen.
På onsdag morgon tog jag mej till bussstationen vid Estación Central i hopp om att komma iväg till Valparaiso. Resa blev det, men först efter att jag förflyttat mej en metrostation till Universidad de Santiago och Terminal Alameda. Trots att avståndet Santiago-Valparaiso är 135 km och resan tar ca 1h45min i anspråk så går det nog ett tiotal bussar i timmen! Det bussbolag jag åkte med har avgångar var 15 minut, så lite extra utfärd innan starten gjorde inte att jag blev särdeles försenad. Resan tur-retur kostade hela 5900 CLP, dvs. inte ens 8 €.
I Valparaiso blev det att igen orientera utan karta eftersom turistinformationen på busstationen inte hade några kartor, varken gratis eller till salu. Turistfälla, fick därmed en ny innebörd. Och om det nu är någon som undrar över detta tjat om kartor så må jag tillägga att de off-line kartor över området som jag lyckats laddat ner i min telefon inte funkar. Och nej, något nationellt sim-kort har jag inte känt behov av att skaffa.
I vart fall, busstationen ligger i en stadsdel av det mindre städade slaget så det blev en intressant promenad mot hamnen. Till vattnet hittar man nämligen alltid eftersom staden ligger inklämd mellan vatten och berg. Valparaiso är Chiles tredje största stad (~300 000 invånare) och största hamnstad. I Valparaiso har även Chiles kongress och försvarsflottan sitt säte. Om utveckingen har gått framåt i Santiago så att man knappt känner igen sej så verkar tiden ha stått still i Valparaiso. Stan var lika stökig och schaskig som jag mindes den. Efter att jag bekantat mej med livet runt hamnen (man kommer naturligtvis inte in på själva hamnområdet), lyckades jag hitta Ascensor Concepción, som är Valparaisos älsta hiss. Eftersom Valparaiso bokstavligen är uppåt väggarna, bergsväggarna, så byggdes tidigt hissar och många av dessa används fortfarande. Ascensor Concepción är byggd 1883 och drevs till en början med ånga. Färden upp tog väl en minut eller två och utsikten som väntade en på Cerro Concepción kan inte klagas på. Även bebyggelsen på berget är en fröjd för ögat, även om allt inte kan anses perfekt.
Det gula huset i förgrunden ett litet hotell, förmodligen Valparaisos mest kända.
Trådlöst... nja...
Väl nere från Cerro Concepción uppsökte jag en plaza där det fanns en terminal för collectivos. Collectivo kan nog bäst definieras som en form av förmånlig taxiservice. Collectivos kör en viss rutt, alternativt inom ett visst område och passagerare tar var bil 1-4 st. Vi var 4 betalande passagerare i den collectivo jag tog för att ta mej till Pablo Nerudas hus La Sebastian på Cerro Florida. Jag skulle nog gissa att Pablo Neruda är den näst kända chilenaren efter Augusto Pinochet. Pablo Neruda var en chilensk författare (diplomat och senator) som fick Nobelpriset 1971.
La Sebastiana är ett av Nerudas hus i Chile. Nerudas andra hus, Isla Negar och La Chascona, har jag besökt tidigare så därför hade jag igen väntat mej något riktigt tokigt. Men, nej. La Sebastiana ligger väldigt fint uppe på Cerro Florida och havsutsikten från 4. och 5. våningen tar andan ur en, men annars var nog huset mest ett normalt hus. Neruda var excentriker och samlare så hans övriga hus är fulla av mer eller mindre konstiga ting, men så var alltså inte fallet med La Sebastiana. Fotoförbudet i huset slog därför inte så hårt.
Utanför La Sebastiana träffade jag sen en tyska som blev mitt resesällskap resten av dagen och kvällen. Hon befann se i Chile för att hon är medlem i World Doctors Orchestra. Hade själv aldrig hört om denna orkester, som trots allt har sammanlagt 850 medlemmar från 50 olika länder! Orkestern ger välgörenhetskonserter runtom i världen 2-3 gånger per år och denna vecka hade de gett tre konserter i Santiago och Valparaiso. Ja, vad kan man säga. Möten med människor är intressanta och ibland riktigt lärorika.
