Busslivet
Med ett par veckor kvar av min första ”riktiga” Rosa Buss-resa är det väl på sin plats att jag också visar lite hur livet ter sej på bussarna.
Som tidigare nämnts så reser vi med två bussar. Bussarna som heter Pelle och Trisse är av årsmodell -81 respektive -79. Bussarna är därmed faktiskt äldre än många av resenärerna på resan. Trots åldern har bussarna under de här veckorna inte krånglat särdeles mycket även om chaufförerna emellanåt nog ses ligga under bussarna. Däremot har det under resan några gånger hänt att Pelle fått för varmt.
Bussarna bebos nu under andra delen av resan (Cusco-Rio) av sammanlagt 51 pinkare. Eftersom bussarna är modifierade för att man skall kunna bo på och i bussarna innebär nuvarande invånarantal att närmare en fjärdel får sitta/ligga på britsarna under resorna, resten har sittplatser. Inne i bussarna transporteras även alla resenärers bagage, eftersom bagageutrymmet under bussarna behövs för bord, bänkar, gasflaskor och -brännare, kastruller, pannor och andra kökspryttlar, vattenkanistrar, kylboxar, etc., etc.
Varje morgon bussen börjar rulla fylls högtalarna av morgonlåtar. Morgonlåtarna har valts av chauffören och är två till antalet. Dessa har satt oss i stämning varje ny bussdag under hela resan. Efter morgonlåtarna är det fritt för vem annan som helst ur sällskapet att spela sin musik. Under bussdagarna sysselsätter vi oss med att diskutera, läsa, sova, spela spel och om det känns motiverat med bussfest möjligtvis ta oss en liten.
Under bussdagarna gör vi ofta frukost, lunch och/eller middag själva. För själva tillredningen av maten står matlaget (gruppen är nu uppdelad i nio matlag) och matansvarige, som även planerar och skaffar ingredienser. Bussmaten har på den här resan, som jag redan tidigare meddelat, varit helt fantastisk. Utförandet på lunch- och middagsställena har dock varierat stort under resan. Det här lunchstället i Bolivia var inte så pjåkigt.
När vi anländer till ett övernattningsställe är det taklagets uppgift att resa taket. Det innebär i praktiken att den aluminiumstomme som finns på taket reses och över denna spänns en eller ett par presenningar. Sen är det bara att lägga ut madrasserna (som transporteras i en ”säck” på busstaket hela resan) och hälsa nattgästerna välkomna. På taket så väl som inne i bussen, dag och natt, gäller regeln ”inga fasta platser” vilket innebär att man inte bäddar innan läggdags utan söker sej en bit ledig madrass först när man känner att det är dags att säga god natt. Sovsäckar, myggnät, reselakan, kuddar, mm. förvaras dagtid i en stor låda inne i bussen. På Trisse finns det 18,5 madrasser (av vilka 10 på taket), varav två är reserverade för chaufförerna. Det innebär att vi är 25 personer som delar på resterande 16,5 madrasser (med bredden 90cm). Så madrass delar man och vet sällan vem man vaknar bredvid. När nattkvarten kräver myggnät har man lite mindre plats då man tvingas sova två pers på varje madrass, men lite bättre koll på vem man kvartar intill. Varje morgon när man stiger upp packar man ihop alla sina ägodelar och lägger dem på för ändamålet anvisade platser i bussen (sovsäckslådan, den privata lådan på ”hatthyllan”, väskan, etc.) och bäddar ihop de icke permanenta britsarna inne i bussen. Om vi står flera nätter på samma camping hålls taket naturligtvis rest hela den tiden, men taket töms dagtid därmed på allt utom madrasserna.
Så här ser det ut på taket ifall det inte pga. värmen, stjärnhimlen eller gud förbjude taklagets lathet är nedcabbat (ingen presenning på).
Har själv ingått i taklaget nu under andra delen av resan. Första gången jag skulle resa tak var det bushcamp i Bolivia och jag hade varit magsjuk i två dagar. Andra gången spöregnade det, men vi hade turen att få campa under tak hos den Argentinska polisen!
Vi har så här långt klarat oss utan problem i trafiken även om Pelle kammade hem en fortkörningsböter just innan vi hann ut ur Bolivia. Första bussdagen från Quito mot Otavalo bjöd dock på en incident då vi blev tvungna att stanna i en uppförsbacke pga. ett trafikljus. Backen var så brant att det blev att hålla stöd med Trisse för att Pelle skulle komma iväg. Krocken som många till en början trodde att det var frågan om var därmed helt medveten och en repris från föregående år (i samma backe).
Idag är det lördag och vi har nu varit i Argentina ett par dagar. Vi hann tillbringa tre veckor på höjder mellan 3000 och 4000 meter, så att komma ner på drygt 1000 meter har varit riktigt skönt rent fysiskt. Med lägre höjd kom värmen (och myggen) och framöver lär det bara bli varmare. Imorgon är det bussfrukost vid sju och en timme senare styr vi kosan mot nästa land, Paraguay, med Kentas ”Just idag är jag stark” i högtalarna.
