Cusco och Inkaleden
När vi på lördag kväll anlände till Cusco möttes vi av 17 nya vänner som kommer att vara i vårt sällskap på resten av resan mot Rio de Janeiro. Första dagen i Cusco var ledig, vilket var välkommet dels eftersom två dagar i buss gjort en ordentligt seg, men främst för att Cusco ligger 3400m över havet och vi under dagarna som följde inte gick lägre än 2400m. Höjden gör att luften är syrefattig vilket i sin tur gör att man speciellt i början blir ordentligt andfådd av att bara promenera i normal takt. Efter ett tag vänjer man sej något, men pulsen stiger ändå lätt, därtill led några av oss av huvudvärk och/eller magproblem. Men höjden hindrade slutligen ingen från att förverkliga de aktiviteter de kommit till stan för att företa sej. Den lediga dagen gick till att beundra staden som nog är den vackraste vi besökt hittills på den här resan. Därtill hann vi med ett besök på Choco Museum (choklad museum) och dess café (nam!) samt beundra och införskaffa allsköns hantverk på en marknad.
På måndag morgon 22.12.2014 var det då äntligen dags! Jag har ända sedan mitt första besök i Cusco påsken 1996 varit på väg tillbaka för att göra den 4 dagar och 45 kilometer långa vandringen på inkaleden från Cusco till Machu Picchu. Vi var totalt 38 personer som packade in oss i ett par turistbussar för att transporteras till startpunkten bortom Ollantaytambo. Vid startpunkten kontrollerades att namnet och passnumret på biljetten överrensstämde med passet. Själv var jag mycket tacksam över att kontrollanten inte var mer noggrann än så för enligt min biljett borde även jag ha haft ett svenskt pass!Ut på inkaleden släpps dagligen max 500 personer av vilka 200-220 är turister, resten är guider och bärare. Vi hade med oss 4 guider och 38 bärare, så vi var sammanlagt 80 personer i vårt gäng! Bärarna får numera bära max 25 kg per man i ryggsäcken, men det var inte utan att man undrade hur noga den restriktionen efterlevs. Bärarna släpar på tält (för övernattning, matlagning och bespisning), liggunderlag alternativt sovsäckar, pallar och bord, gasolkök, kastruller och stekpannor, baljor för disk och tvätt, serviser och serveringskärl, mat och vem vet vad mer. Frukostarna vi bjöds var rikliga och såväl lunch som middag var minst 3-rätters, ibland t.o.m. 4-rätters.
Speciellt den sista halvtimmen upp till toppen var en pärs. Vandringen hade gått uppför hela morgonen och bristen på syre i kombination med de evinnerliga trapporna fick pumpen att gå för fullt. 
När väl lunchen serverades åt alla med sällan skådad aptit. Eftersom man inte släpade med sej något tidsfördriv typ bok på vandringen så gick resten av dagen till att umgås med medresenärerna, vila och inta middag. Läggdags var det samtliga vandringsdagar redan innan nio, men av någon konstig anledning var jag och min tältsambo inte det minsta trötta när vi kröp ner i sovsäckarna efter andra dagens påfrestningar.
Tredje dagen, dvs. julafton, började lite uppåt och sen var det bara neråt. Vyerna från start kan jag inte uttala mej om för det enda vi då såg var moln. Under morgonen skingrades molnen och vi fick njuta av utsiken över bl.a. Rio Urubamba. Från det sista passet ner till vårt läger var det 3000 trappsteg! På julafton intog vi i vanlig ordning fyrarättersmiddag. Med tårta som efterrätt! Det blev varken glögg eller julmust denna jul, även om några hade burit matdryck sedan föregående dag (inga kiosker längs vägen dag tre) och andra hade släpat snaps hela vägen (från Sverige).
Har därmed äntligen lyckats förverkliga min dröm om att få vandra Inkaleden. När jag i efterhand kollat bilderna så syns det klart att det för undertecknad var resan inte målet som var huvudsaken. Har endast ett fåtal bilder från den mytomspunna inkastaden.
Efter avklarad vandring gjorde ett dopp i Aquas Calientes´ heta källor gott och Cusceña (ölen) smakade som aldrig förr.
